Camino de Santiago 2008

Dagsetapper, avstånd, logi och logikostnad.

Min tillvaro förändras helt och hållet den 8 september 2008. Samtalet med min unge chef urartar och jag säger upp mig.

Först får jag en känsla av misslyckande. Men något annat händer inom mig. Jag känner en upprymdhet. Något spännande och nytt händer. Jag närmar mig min pension och har fullt av energi kvar. En av mina bästa kunder har föreslagit att jag skall börja pilgrimsvandra i stället för att stångas med chefen. Jag har inte en aning om var man börjar vandra eller hur det går till.


Jag bestämmer mig för att börja i S:t Jean Pied de Port i de franska Pyrenéerna. Jag måste köpa sportkläder, lätt ryggsäck och stabila kängor. Ett s.k. pilgrimspass eller ”Credential”, för att stanna på pilgrimshärbärgen, kan ordnas när jag kommer fram. Jag kan också beställa från nätet. En guidebok finns ännu inte i mina tankar. Först efter sju dagar i Spanien hittar jag en, på engelska av ”Cordula Rabe”, publicerad av ”Bergverlag Rother”.  Boken är mycket illustrativ och har ett perfekt fickformat.

Rue d’Espagne, S:t Jean Pied de Port.

Rue d’Espagne, S:t Jean Pied de Port.

7 okt, tisdag. Jag reser först till Biarritz och sedan till St Jean Pied de Port. På informations-centrum ”Accueil des pèlerins” får jag en karta över etapperna, goda råd om att gå sakta den första dagen och en klapp på axeln. På pilgrimshär-bärget ”Albergue Accueil Saint Jacques” alldeles bredvid hör jag många olika språk. Några är bekanta och pratar, andra läser. Jag träffar Hans-Günter från Tyskland. Vi går strax ut i den lilla bergsbyn och handlar lite mat inför morgondagen.

8 okt, on
sdag. Jag önskar att första sträckan till Roncevalles vore kortare än 27 km. Något öppet härbärge eller ”Albergue” finns inte efter vägen. På morgonen och förmiddagen är vädret fint. Hans-Günter och jag går tillsammans och vi kommer snart ifatt Peter som också är från Tyskland. Jag börjar prata med några japaner som tycker att det här är fantastiskt. Det börjar snart regna och jag vet inte längre var Hans-G och Peter är så jag stannar och äter min baguett. Vid trädgränsen blir det kallare och regnet övergår till snö. Jag är riktigt trött nu. De gula markeringarna syns inte längre och jag följer fotspåren i snön efter andra vandrare. Efter 21 km och 1200 m högre upp än vid dagens början är jag uppe på toppen av berget ”Col de Lepoeder”, 1430 m höjd över havet. Leden fortsätter sedan brant ner till härbärget i Roncesvalles. Det stora härbärget är en gammal kyrksal i gotisk stil med tjocka stenväggar. Endast pilgrimer med giltiga pilgrimspass är välkomna att bo här.
När jag först ser den stora salen med över hundra sängplatser, vill jag vända direkt och gå ut. Fullt av pilgrimer har redan kommit och ligger och vilar. Jag pratar en stund med de mycket trevliga värdarna i receptionen och bestämmer mig ändå för att stanna. Allt är i alla fall mycket välordnat med duschar, tvättmaskiner, Internet och arbetsbord i källarvåningen. På en restaurang alldeles bredvid serveras en ”pilgrimsmeny” för hungriga vandrare. Jag träffar nu andra; Chantell från Quebec, Peter från Slovakien, Anita och Catherine båda från Belgien. På härbärget igen, somnar jag efter några minuter.

9 okt, torsdag. Till Larasoaña. Vi väcks klockan halv sju till ljudet dämpad kyrkomusik. Det känns stämningsfullt och annorlunda. Ingen frukost finns att få på härbärget i Roncevalles. Det kommer att visa sig bli ganska vanligt på många ställen. Anita, Catherine, Peter och jag lämnade härbärget och kommer efter fyra kilometer till ett litet Café i Burguete. Fullt av vandrare är redan där. Några torra brödbitar och en kopp kaffe för fyra Euro får duga till frukost. Här någonstans finns också en bar där Ernest Hemingway ristat in sitt namn på ett piano under 1920-talet.

Härbärget i Larasoaña ser ganska bra ut. En ung tjej från Kannada, har djupa skavsår på båda hälarna. Hans-G hjälper henne, han har ett helt apotek med sig i miniformat med salva och förband. Normalt äter spanjorerna man mellan åtta och nio på kvällarna, det är alldeles för sent om man har gått nästan tre mil under dagen. Spanjorerna har ingen förståelse för att vi vandrare vill äta tidigare. Återigen blir det en pilgrimsmeny klockan åtta på kvällen. Chantell från Quebec och Hans-G får nog några glas vin för mycket, Hans-G säger att han varit tempelriddare i sitt tidigare liv för 800 år sedan.

After Burguete

After Burguete

10 okt, Fredag. Till Pamplona. På morgonen vaknar alla när det fortfarande är mörkt ute och himlen helt stjärnklar. En härlig känsla av frihet och oberoende sprider sig i kroppen. Jag känner mig glad trots att ingen frukost finns att få i byn. Jag går och går, och tänker på flickan med de stora otäcka blåsorna, och ryser. Jag har fortfarande inga problem med varken fötter eller knän. Först efter två timmar, kommer jag mig för att äta lite av något som är kvar i ryggsäcken sedan gårdagen. Himlen är klarblå och solen strålar. Jag kommer ifatt Anita och Catherine. Catherine haltar nu, och hon bestämmer sig för att åka hem på eftermiddagen.
Anita och jag kommer till det privata härbärget i Pamplona som ligger nära floden Rio Arga. Hans-G är också där. Han har problem med både knän och fötter. Han har fått större och större otäcka blåsor. Han går iväg ensam tidigt nästa morgon. Någon säger att han är tvungen att resa hem.

Logroño

Logroño

12 okt, Söndag. Från från Puente la Reina till Irache. Det är en molnig morgon och vi får några regnskurar på förmiddagen. Hans–G är fortfarande med oss, Anita och mig. Vi kommer snart in i ett område med röd lera. Massor av röd, kladdig lera som fastnar under kängorna under nästan tio kilometer. Jag får en känsla av att ha flera kilo under fötterna. I den lilla byn Lorca äter vi en lätt lunch. Hans-G har, som vanligt, ont i både fötter och knän. En öl och en “bocadillo” löser tillfälligt hans problem. Efter vägen träffar vi Manuella, en ung tjej från Wien. Strax innan Irache finns ett museum och en vingård “Fuente de Vino”. Två kranar finns i väggen för gratis provsmakning. Inget vin kommer ut ur kranarna. I vinbutiken frågar vi varför, och svaret är; “Pilgrimerna är så törstiga nuförtiden så vinet räcker inte länge”. Kanske är det så.

I Irache finns inget härbärge så vi bestämmer oss för att hyra en liten stuga på Campingen. Det finns plats för Hans-G när han kommer lite senare, om han kommer. Det gör han, haltande. På kvällen äter vi en god middag och har riktigt trevligt och på ett hotell alldeles bredvid Campingen.

18 okt, lördag. Från Villambistia till Burgos. Härbärget utanför katedralen i Burgos är nybyggt. Jag har några små blåsor mina fötter och använder lite kirurgktejp för att fixa det. Otroligt att jag har klarat att vandra så här långt utan allvarliga problem. Hans-G beslutar att stanna i Burgos och resa hem till Tyskland. Jag försöker ringa honom flera gånger, men lyckas inte få kontakt. Jag väljer att fortsätta ensam nästa morgon. Det passar mig väldigt bra eftersom det är söndag och de andra planerar att besöka mässan i katedralen.

Moratinos

Moratinos

19-25 okt. Efter Burgos ändrar landskapet karaktär, det blir torrare och på många ställen mer ökenliknande . Många väljer att ta bussen till Leon. Jag fortsätter att gå ensam. Efter sju dagar passerar jag Leon och stannar i Virgen del Camino på lördag kväll. Härbärget är stängt så jag stannar på ett litet hotell. Det ska bli riktigt skönt att få sova lite längre på söndag morgon.

27 okt, måndag. Från Hospital de Órbigo till Santa Catalina de Somoza. Jag kommer på eftermiddagen fram till ett härbärge. På kvällen träffar jag Norman från Australien i matsalen. Jag har först svårt att förstå hans dialekt. Så småningom förstår jag att han har gått en hel del och har många intressanta upplevelser att berätta om. Senare talar han om en bok som heter; “Jag är ok, du är ok, en transaktion analys – hur vi förhåller oss till varandra. Värt att tänka på. Norman och jag träffas många gånger på härbärgena och vi vandrar bitvis tillsammans hela vägen till Santiago de Compostela.

28 okt, tisdag. Till Molinaseca. Det är riktigt kallt på morgonen i Santa Catalina de Somoza och jag fryser. Jag stannar vid Cruz de Ferro på det 1530 meter höga berget Monte Irago, med det symboliska och berömda järnkorset. I århundraden har pilgrimer lagt ner stenar där, som man burit med sig från början av leden Tanken är att bli av med sina mentala bördor. Korset och traditionen är oklar, kanske härstammar den från romartiden och är tillägnad den romerska guden Merkur, som var de resandes beskyddare. Eller var det bara en gränssymbol från 1100-talet?

30 okt, torsdag. Från Villafranca del Bierzo till La Laguna. Framför mig är nu det sista berget, ca 1300 m högt. På väg upp i skymningen kommer jag till härbärget i La Faba. Där har redan en hel skolklass inkvarterats. Jag går vidare ytterligare fyra kilometer upp till La Laguna. Mörkret kommer snart, med snöslask och vind som piskar i mitt ansikte. Jag har valt att inte ta med mig mina regnbyxor i ryggsäcken. Jag ångrar det nu. Jag är genomblöt, och det blir också riktigt lerigt. På härbärget i La Laguna, är det gott plats. Mina kängor torkar fint, och det är trevligt framför den öppna spisen i den lilla restaurangen.

Santiago de Compostela

Santiago de Compostela

3 nov. måndag. Från Hospital da Cruz till Mélide. Den 27:e dagen kommer jag till det stora kommunala härbärget med 130 bäddar i Mélide. Det är fullt med folk där. Norman har redan kommit och pratar med Mimi från Bratislava. Jag har träffat henne några gånger tidigare längs leden och jag gillar hennes sätt. Senare lagar hon en gulaschsoppa för oss tre. Vi pratar mycket under kvällen, om allt, normalt är det vanligaste samtalsämnet skavsår och dåliga knän. Och vädret såklart.
5 nov, onsdag. Sista sträckan från Santa Irene. Äntligen är vi framme i Santiago de Compostela. Mimi, Norman och jag är nu verkligen trötta på härbärgeslivet. Vi valde därför ett litet pensionat nära katedralen. Nästa dag är den första vilodagen under vandringen, lite shopping och en extra god middag efter 29 dagar och 800 kilometer till fots.

Vandringen har varit en fantastisk och annorlunda upplevelse med vackra vyer och möte med intressanta människor i olika åldrar och från olika länder. Mötet med Anita, Norman och Mimi var fint och vi har hållit kontakten sedan vi träffades. Att vandra är också ett bra sätt att förbättra både fysisk och mental hälsa. Valet att snart gå igen är lätt.

2017-02-21, 10:25