Camino de Levante 2011

Dagsetapper, logi och logikostnader.

   Det är vår 2011, ett halvår gått sedan min senaste vandring längs den vackra norra Atlantkusten. Det är sjätte gången jag vandrar till Santiago de Compostela. Jag vet inte orsaken till att jag fortsätter så här. Många har frågat varför? Jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Det finns nog fler orsaker, men en är den spanska historien. En annan är mitt intresse för fotografering.
   Jag kommer till Albacete 5 April på tisdag kväll. Jag har tagit med ett oanvänt pilgrimspass och en guidebok på tyska från “Outdoor”, av Ulrike Bruckmeier.

Before Minaya

Before Minaya

   6 april, onsdag. Från Albacete till La Roda. Solen skiner och det är kanske 25 grader varmt när jag kommer ut från hotellet i Albacete. Det blir snart varmare och jag känner det torra klimatet. ”Mesetan”, eller platån ligger på en höjd av ca 700 meters höjd ö.h. Jag vet inte om jag skall vandra 22 kilometer idag till La Gineta eller 42 km på ganska plan mark till La Roda. Det finns inget hotell i La Gineta. Inte heller något bra härbärge, bara enklaste övernattning med madrasser på golvet. Någon avråder mig. Vi får se. Jag brukar ju gå en ganska kort sträcka första dagen, förmodligen åker jag buss från La Gineta. Jag är i alla fall i väldigt bra form, men jag underskattar nog värmen och solskenet. Det kommer inte att finnas vatten under 22 kilometer före La Gineta, men jag har tillräckligt under vägen. Jag går på en fin grusväg över stora fält. Snart blir vägen spikrak under sju kilometer. Det finns inga träd som kan ge ordentlig skugga.
   Ett skavsår börjar kittla. Jag vill inte stanna i den dammiga värmen, jag tänker mer och mer på hur skönt det skulle vara att ta bussen till La Roda, som också är ett mycket större samhälle än La Gineta. Där,… I La Gineta på busshållplatsen, står bussen till La Roda ”och väntar på mig”. Det tar en sekund för mig att bestämma mig. Jag går ombord och betalar föraren. Det är billigt och lätt att åka buss i Spanien. Jag hittar lätt Hostal Molina i La Roda.
   7 april, torsdag. Till Minaya. Jag skall inte vara så optimistisk idag, som jag var igår. Jag nöjer mig med 20 kilometer till Minaya. Strax efter La Roda finns en rastplats med information om “Ruta de Don Quijote”. Jag njuter en stund av skuggan under det generösa taket. Don Quijote-leden passerar San Clemente och fortsätter upp till Toledo. I Minaya söker jag upp ett långtradarfik, som också är ett pensionat, Hostal Antolin. En kvinna i receptionen står och pratar glatt med tre poliser från ”Guarda Civil”, jag väntar en stund innan jag frågar om lediga rum. Jodå, säger hon vänligt och ler, visst finns det lediga rum. Pensionatet är riktigt trevligt, trots att många tunga lastbilar utanför kommer och åker.

Plaza Mayor, San Clemente

Plaza Mayor, San Clemente

   8 april, fredag. Till San Clemente. Morgonen är sval och fin. På eftermiddagen blir det besvärande hett, vindstilla och kanske 30 grader varmt. Fortfarande syns inte någon pilgrim på den här leden. Men massor av får kommer mot mig. De fyller mer än hela vägens bredd, och låter mig inte frivilligt passera. Jag kommer i alla fall fram till “Casas de los Pinos” och ser nu några träd. Förutom ett och annat barn, som springer mellan husen, så möter jag självaste Don Quijote till häst, på sin Rosinante. Och som vanligt sitter den trofaste väpnaren och följeslagaren bonden Sancho Panza på sin åsna Rucio. Jag hälsar på sällskapet och tar många foton på det fina minnesmärket. Som de flesta vet så skrevs romanen ” The brilliant Knight Don Quixote of La Mancha ” på 1600-talet. Målet för Don Quixote var att vinna kärleken hos sin älskade “Dulcinea”, den söta på spanska.
   9 april, lördag. Till Las Pedroñeras. Det är varmt och jag har snart gått halva vägen. Vattnet är slut. Efter ett par kilometer ser jag ruinen Santiago de la Torre. Här någonstans skall det finnas en kran med vatten. En bil närmar sig i ett dammoln. Bilen saktar in och stannar. En bonde hälsar vänligt på mig och sträcker ut en en-liters flaska med kallt vatten, vilken lycka, dessutom bubbelvatten som jag gillar. Han säger ”buen camino”, åker iväg och lämnar ett nytt dammoln bakom sig. Han måste ha varit tankeläsare. Eller också vet han! Nu ser jag vattenkranen. Och skylten ”Not Potable”.

Maybe some shade here?

Maybe some shade here?

   12-13 april, tisdag-onsdag. Från Villacañas till Toledo. Det är varmt på tisdag morgon, när jag lämnar ”Hostel Prickley”. Vid lunchtid kommer jag ut på en grusväg och stannar för att äta lite i skuggan av det enda huset efter vägen som jag kan se. Jag sitter bekvämt på en liten stentrappa och lyssnar en stund på vinden. Det är så tyst. Det ringer i öronen. En liten prick rör sig i horisonten. Vad kan det vara? Är det en fåraherde? ”Kors i taket” det är en vandrare, den första jag ser på den här leden. Jag går en liten bit för att möta honom, hälsar och börja prata. Han säger inte många ord. Han är banktjänsteman och heter Juan Lopez. Jag bubblar av lust att prata medan han tyvärr inte kan prata någon bra engelska. Ganska snart väljer jag att fortsätta själv, så synd.
    onsdagen kommer jag till Toledo. Vilken charmig stad. Dessutom en otroligt vänlig och hjälpsam personal på turistinformationen. På kvällen är det mörkt i den gamla stadskärnan och det är svårt att hitta rätt väg bland de smala gränderna. Men som tur är, så har jag min GPS.
   14 april, torsdag. Från Toledo till Torrijos. Halvvägs till Torrijos stannar jag upp en liten stund och tittar in på en stor gård. Sedan fortsätter jag rakt fram i stället för att följa leden till höger. Jag märker inte alls att ledens märkning saknas. Så småningom förstår jag att jag gått fel och är på väg mot ”Albarreal de Tajo”. GPS’en fungerar inte. Batterierna är ju urladdade efter min rundtur i Toledo´s gamla kvarter. Men mitt misstag ger ändå positiv utdelning. Jag står snart framför det största vallmofält jag någonsin sett. Det är så vackert. Jag stannar där och njuter. På något sätt kommer jag tillbaka till leden igen mot Torrijos. Det blev ändå bra, trots misstaget och omvägen på tio kilometer.
   17 april, söndag. Från Cebreros till San Bartolomé de Pinares. Det är en härlig morgon. Dagens etapp blir bara sjutton kilometer lång till San Bartolomé de Pinares. Leden uppför är stenig och det är en vacker utsikt med soldis över Cebreiros. Efter ett par kilometer vid passet ”Puerto de Arrebatacapas” har leden stigit till 1.068 meter över havet. Leden går nedåt igen och bitvis går jag på landsväg. Jag kommer snart in i en terräng med stora stenblock. Längs vägens ena sida finns stora stenblock med underliga former, som ser ut att när som helst falla ner på vägen.
   Jag kommer fram till San Bartolome de Pinares där Maria Jesús hänger tvätt i sin trädgård. Den unga vackra kvinnan är samhällets Borgmästare. Hon ler och visar mig vägen till det kommunala härbärget, som är rent, fint och helt gratis. Hon ler igen och säger stolt att ingenting skall betalas.

Tornadizos de Ávila

Tornadizos de Ávila

   18 april, måndag. Från San Bartolomé de Pinares till Ávila. Jag går på fina skogsvägar med betande vita kossor som åskådare, och på landsvägar upp mot Puerto de El Boqueron på 1.315 m. Det är ledens högsta punkt före Zamora. Jag fortsätter nedåt på en väg och kommer in i vackra grönområden och en bergig terräng. Ser nu en grupp ungtjurar, som stångas vilt med varandra. En av tjurarna har en kalv, och jag vet inte vad ”han tänker”, när han står och bara stirrar på mig. Jag tycker att staketet inte ser tillräckligt högt ut. Tar några bilder och känner att det är bäst att fortsätta. Det verkar vara ett område där massor av tjurar föds upp.
    kvällen stannar jag i den vackra staden Ávila som ligger i den autonoma regionen Castillia y Leon och är huvudstad i provinsen Ávila. Staden är känd för att vara Europas bäst bevarade, med sin 2 ½ kilometer långa stadsmur i romersk stil, 88 torn och 9 stadsportar. Ávila är också den högst belägna staden i Europa, 1.130 meter över havet. Den upptogs också på UNESCO: s världsarvslista 1985. Jag stannar för natten på ett litet hotell innanför stadsmuren.
   Ávila kallas ibland för Helgonens stad eller Stenarnas stad. Man hävdar också i hård konkurrens med Zamora, att här finns flest barer och restauranger. Dessutom finns flest romerska och gotiska kyrkor per capita i Spanien. ”Heliga Teresa av Avila” föddes här år 1515. Hon var en framstående mystiker och författare under motreformationen, dessutom nunna och teolog.
   22 april, fredag. Från Medina del Campo till Castronuño – Toro. Det är långfredag och jag skulle gärna sova lite längre i det trevliga hotellrummet på Hotel San Roque. Många är ute och reser idag, så jag måste nog ge mig av. I Castronuño hittar jag ingenstans att övernatta, varken pensionat eller hotell, som jag befarade. En vänlig spanjor föreslår att jag tar mig till nästa stad Toro, där finns alltid gott om rum. Ok då, en taxi till Toro. Mycket riktigt, jag får ett rum på Hostal Zamora i centrum.

Isabella of Castile at the memorial from the Battle of Toro

Isabella of Castile at the memorial from the Battle of Toro

   23 april, lördag. En tur runt Toro. Dagen blir inte som jag planerat. Jag går i stället runt i Toro och ser lite närmare på staden. Toro är en urgammal stad, som erövrades av Hannibal 220 f.Kr, möjligen med namnet ”Arbukala”. Staden överlevde tack vare romarna, som döpte om den till ”Albucella”. Det moderna namnet Toro kan bero på tjuren och traditionerna hos det kelt-iberiska folket. Även Toro erövrades av morerna under 800-talet men drevs snart ut av Alfonso III, som restaurerade staden.
   I utkanten, ser jag ett minnesmärke från slaget vid Toro. Jag tittar på minnesmärket och statyn som är Isabella av Kastilien. Striden ägde rum här i området 1476 och handlade om den kastilianska tronföljden. Slaget vid Toro slutade med en tveksam seger för Isabella. Hon och hennes man Ferdinand II av Aragonien, gav i alla fall stabilitet åt båda kungadömena. Det bidrog till att lägga grunden för Spaniens enande. Jag går tillbaka till hotellet och stannar ännu en natt på Hostal Zamora.
   24 april, söndag. Från Toro till Zamora. Det här är nu den sista sträckan av Camino de Levante. Jag lämnar Toro bakom mig och kommer ut på stora fält. Leden går mestadels på asfaltvägar. Den mäktiga Rio Duero flyter långsamt vid min sida. Det är tredje gången jag kommer till Zamora som nu har blivit en av mina spanska favoritstäder. Jag kommer att stanna över natten nära det stora torget “Plaza Mayor” på Hostal La Reina. Kvällens meny blir en kebabtallrik. Inte särskilt spanskt, men hamburgare är heller inte spansk mat. I många fall, bestämmer klockan faktiskt när och vad man ska äta, i alla fall för hungriga pilgrimer.
   25 april-2 maj. Från Zamora till Santiago de Compostela. Jag fortsätter att gå på Via de la Plata till Granja de Moreruela, där kan jag antingen fortsätta västerut till Ourense eller norrut. Från Granja reser jag med buss norrut, först till Villafranca del Bierzo på den franska leden och sedan vidare till O Cebreiro. Därifrån vandrar jag ca 160 km till Santiago de Compostela.

2017-05-08, 12:18